Släktgård i Tuna socken sedan 1810


GAMLA STUGANS RESTAURERING

Intro





Vilka som var de första bosättarna på Hultersta går inte säkert att avgöra. Men i dokument från omkring 1630-1670 hittar man Mårten Skytt och hans hustru Anna Nilsdotter. Deras stuga fanns troligen ungefär på samma plats, som Gamla stuga är belägen på idag. I alla fall om man jämför läget för symbolen för Hultersta på en geometrisk karta från 1703 och den landsväg, som finns än idag. Mårtens släkt fanns på Hultersta fram till i början på 1800-talet då Eric Jonsson med familj bodde där under några år. Därefter kom Pehr Andersson Flodberg och hans hustru Brita Nyberg Ersdotter från Tunaberg år 1810. Deras ättlingar bor fortfarande kvar. Nu är det sjätte generationen med systrarna Inger och Ragnhild, som äger gården. De har den tillsammans med sina familjer som fritidsboende, sedan deras föräldrar David och Gretha Hulterstam gått bort.





Stora Hultersta 1978



Gamla stuga kallas alltså det äldre bostadshuset på gården. När stugan byggdes har ofta diskuterats och buden har varit många men alla har varit överens om, att den är gammal. Gamla stuga finns upptagen i Riksantikvarieämbetets förteckning som "övrig kulturhistorisk lämning" vid en inventering 1984.



Historia

Märkligt nog har det visat sig att stugan verkar bestå av två byggnader, som är enkelt ställda mot varandra. Förstugan sammanfogar de båda stugorna, som har olika takkonstruktion. Den övre stugan har en åsstock i nocken och den nedre har ett s k tredingstak med en åsstock i nocken och två sidoåsar. För att en gång för alla få veta hur gammal stugan är, gjordes år 2014 en åldersbestämning av väggtimmer och åsstockar genom dendrokronologi (årsringsdatering). Väggtimret för båda stugorna (rummen) visade sig vara hugget vintern 1761/62 och båda åsstockarna var huggna 1771/72. Vi återkommer till detta längre fram.



Tidigare Reparationer

Genom åren har stugan genomgått flera reparationer och modifieringar. En vedspis (Näfveqvarn no 7) installerades 1912. Då lades också ett nytt golv in ovanpå det gamla i det nedre rummet. När det nuvarande boningshuset stod färdigt år 1916, hyrdes det nedre rummet i Gamla stuga ut fram till 1948. Därefter blev det förråd. I det övre rummet revs på 1930-talet större delen av den gamla eldstaden utom skorstenen, för att ge plats åt en ångpanna. Gårdens första tvättmaskin installerades där på 1950-talet. Lerteglet byttes ut mot tvåkupigt betongtegel i början av 1960-talet. Med tiden kom vatten att läcka in vid skorstenarna och skadade åsar, rafter och inre takbräder. Båda skorstenarna togs därför bort efter hand. En sidoås var kraftigt skadad vid eldstaden i nedre rummet. Den byttes ut omkring år 1980, för att inte taket skulle rasa.



Sedan hände egentligen ingenting med stugan förrän år 2007. Som nyblivna ägare till Stora Hultersta kände Inger och Ragnhild ett ansvar även för att Gamla stuga skulle bevaras som en del i gårdsbebyggelsen. För att undersöka vad man kunde göra, togs en kontakt med Sörmlands Museum, som efter ett besök på gården, bekräftade att stugan hade ett kulturhistoriskt värde och borde bevaras. Vi insåg att en restauration skulle bli kostsam och fick veta att man kunde söka bidrag hos länsstyrelsen för restauration av "kulturhistoriskt värdefull bebyggelse". Man fick aldrig hela kostnaden utan en viss procentandel som varierade med objekt och behov. Ansökningar upprättades för att, som en första åtgärd, få bidrag till restaurering av skadorna i väggtimmer och takkonstruktioner. Kopplingen till muséet och deras expertis var viktig. Vi ville att restaureringen skulle utföras på ett hantverktekniskt riktigt sätt. Det blev avslag på vår ansökan och vi fick veta att det var ovanligt att förstagångsansökningar beviljades medel. Det gällde att vara uthållig och återkomma med ansökningar, för att visa att man var seriös.

Start av renovering av Gamla Stuga

Först efter sjätte årets ansökan fick vi positivt besked från Länsstyrelsen. Under mellantiden deltog vi i flera av museets kurser i olika hantverkstekniker vid renovering av gamla byggnader. Genom de olika kurserna lärde vi oss att hantera verktyg och metoder, vilket ledde till att vi själva kunde klara av en hel del av de olika arbetsmoment, som sedan följde. Kurserna ledde också till att vi knöt värdefulla kontakter. Flera av timringskurserna hölls av timmermannen, Björn Björkqvist. Han kom senare att bli en ovärderlig hjälp för oss i arbetet. Kurser i lerklining med muraren Johannes Riesterer skulle så småningom leda till att den raserade eldstaden kunde återuppstå. När man restaurerar gamla byggnader ska man använda gammalt material fick vi lära oss tidigt i processen. Men var kunde man få tag på gamla timmerstockar, gammalt tak- och murtegel? Ja, det var ett återkommande spörsmål. Vi tog alla tillfällen i akt att berätta om vad vi var i färd med att göra och problemet med material, vilket visade sig ge utdelning mer än en gång. Annonser på Lundaskogs byalags hemsida hjälpte oss också vid några tillfällen. Allt detta visade sig få en nästan avgörande betydelse för att restaureringsarbetet kunde gå vidare.

Stugan var i dåligt skick och utgångsläget var inte det bästa, vilket framgår av bilderna. Golvet i övre rummet var till hälften cementerat. Den andra halvan bestod av packad jord och några halvruttna bräder närmast gavelväggen. Större delen av eldstaden var, som nämnts, riven sedan 1930-talet och ersatt med en ångkokare. Takbräderna, där skorstenen gått igenom var borta. Där skyddade endast takteglet mot regn. Några rafter och flera av de övre timmerstockarna i väggen var skadade eller saknades.





I nedre rummet var delar av spiskåpan och skorstenen till eldstaden riven. Även här var takbräder borta och endast takteglet skyddade mot regn. Några rader av övre väggtimret i ytterväggen vid eldstaden var skadat. Det skulle visa sig senare att skadorna var mera omfattande, än vad man kunde se från början.



Totalt bedömdes att fem till sex timmerstockar skulle behöva lagas eller bytas ut. Dessutom behövdes några rafter och nya takbräder till hålen i taket. Sidoåsen, som bytts ut tidigare, var provisoriskt inlagd och behövde justeras och säkras.

I vår ansökan 2007 till Länsstyrelsen i Sörmland skrev vi under "Kortfattad beskrivning av planerade åtgärder: ". Ersätta skador i första hand i nedre rummet (i andra hand i övre rummet). De senaste snövintrarna har inneburit påfrestningar på grundkonstruktionen. Åtgärderna är enligt konsulterade fackmän minimi-åtgärder för att rädda stugan från ytterligare förfall"

Vår ansökan avslogs, som sagts, detta år och även under de följande fem åren. Men 2013 fick vi ett positivt beslut. Som motiv för beslutet angavs då: "Det äldre boningshuset, en parstuga, låg under 1700- och 1800-talen under Nävekvarns bruk och friköptes 1928. Gårdsbebyggelsen utgörs av totalt åtta byggnader. Byggnaden har hög ålder och ingår i en släktgård, nu i sjätte generationen. Det kulturhistoriska värdet bedöms vara högt och det är angeläget att vård- och underhåll sker med traditionella material och arbetsmetoder. Byggnaden presenteras på en egen hemsida och är även representerad på Tuna hembygdsförenings hemsida".

Under "villkor" angavs att arbetet skulle utföras med antikvarisk medverkan och att det kunde bli frågan om detaljanvisningar, som skulle följas. Efter arbetets slut skulle en slutbesiktning ske av byggnadsantikvarie. Man hänvisade till Björn Björkqvist och hans offert från Björns Hantverk - Byggnadsvård, som skulle ge stöd till arbetets utförande. Björn är bosatt i Svalsta och avståndet till Hultersta är 10 minuters bilresa, vilket har underlättat kontakten.

Genomförande

Beslutet från Länsstyrelsen betydde, att restaureringen kunde påbörjas om än i mera reducerad omfattning, än vi tänkt från början. En febril aktivitet satte igång direkt. Skadorna granskades tillsammans med timmerman Björn. Delar av några av de övre timmerstockarna bakom eldstäderna i övre och nedre rummen behövde bytas ut. Sidotaken saknade breda bräder där skorstenarna tidigare hade varit. Även taket i nedre rummet var skadat. Sammanlagt var det fem stockar, som skulle behöva åtgärdas. Längderna för var och en mättes upp med någon decimeter till godo. Detsamma gällde också en stor del av bräderna i taken i övre och nedre rummen. Efter en noga genomsökning av vad som kunde finnas i olika utrymmen på gården av användbart timmer, var resultatet nedslående.





Alla kontakter prövades, för att få tag på timmerstockar och breda bräder. De vanliga byggvaruhusen har inte timmerstockar och breda kilsågade bräder i sitt sortiment och troligen inte ens som beställningsvara. Här är det en speciell kategori sågverk, som kan komma ifråga. Några sågverk, som bekanta kände till, kontaktades om timmerstockar men beskedet blev: leverans nästa år skulle kunna ske, förutsatt att tallarna då kunde fällas under kommande vinter - och att det gick att få någon skogsägare, som var villig, att såga ner lämpliga träd! Björn tipsade om en såg i Sanda norr om Runtuna. Ägaren lovade efter ett besök att vi kunde få leverans i slutet av sommaren. De fick en beställning på två 4,5 m långa 15 cm breda blockade timmerstockar av furu (11 juni 2013). När det började bli dags för leverans, hade tydligen lappen med beställningen förkommit! De kunde leverera några månader senare - det hela lät lite osäkert. När det slutligen blev leverans, visade det sig, att timret bestod av gran i stället för furu (3 sept 2013). Nu var vi i tidsnöd! Arbetet skulle vara klart för besiktning redan på senhösten samma år. Och vi hade ännu inte material!





och ett 20-tal fina breda golvbräder levererades i oktober (2013) 4,2 meter långa och kilformade med notspår i båda sidorna. Lösa fjädrar som placeras i notspåren vid monteringen följde med.



Timmerstockarna från Västergötland var 18 cm tjocka i stället för 15 cm, som Gamla stuga var byggd med. Detta krävde åtgärd! Det var bara att gripa sig an arbetet och tillämpa vad vi lärt oss från museets kurser! Med timmerhakar, såg, bila, stämjärn och hammare arbetade vi av de tre överflödiga centimetrarna på timmerstockarna (12 okt 2013). Dessförinnan hade vi tillverkat två bastanta bockar, som kunde klara tyngden av timmerstockarna. Det visade sig, att bockarna kom att användes flitigt under fortsättningen av restaureringen.

OFFERBRÄDA





Tidens tand, väder och vind, hade tunnat ut nederdelen av ytterpanelen på övre rummet. Vi ersatte den nedre skadade delen av panelen med en "offerbräda". En till två decimeter av de skadade panelbräderna sågades av längs med hela väggen och ersattes med en planka. Plankan var snedsågad på översidan, så att regnvatten från panelen skulle kunna rinna av. Undersidan snedsågades där en bräda fästes, som skyddar syllstenarna mot regn.



När vi började förstå att det skulle ordna sig med bräder och timmerstockar hyrde vi byggställningar av Thunström i Jönåker och började riva taktegel och ta bort träpanel på väggen, där skadorna fanns (23 aug 2013). Under takteglet fanns bärläkten med rafter och därunder låg halm. Det fanns rester av jordkokor mellan rafterna över nedre rummet och förstugan men inte mellan rafterna på övre rummet. Det kan tyda på att nedre stugan och förstugan någon gång haft torvtak.







Under halmen låg flera lager av björknäver - flest lager längst ner och färre högre upp, för att helt saknas längst upp.



Nu syntes också de stora skadorna på de övre timmerstockarna tydligt. En del av rafterna var också skadade och skulle behöva bytas ut. Sidoåsen i nedre rummet stöttades upp med en kraftig bjälke, för att inte riskera, att den skulle rubbas ur sin position.



Vid dagens slut placerade vi skivor av board över öppningen, som skydd för regn.

SKADEINVENTERING

Övre rummet







Byggnadsantikvarie Kalle Anderberg (30 aug 2013) inventerade skadorna noggrant och gav förslag på åtgärder. I övre rummet var de båda övre timmerstockar till stora delar så ruttna, att de måste skarvas med nytt timmer. Under dessa bedömdes att endast den skadade översta delen av stocken behövde tas bort och den kvarvarande delen bearbetas, så att en plan yta skapades och nytt timmer kunde skarvas i. Skadade rafter i taket skulle bytas.

Nedre rummet

Allteftersom eldstaden revs, uppdagades att i stort sett allt timmer mot gavelväggen var kraftigt skadat ända upp till nocken. Detta hade inte varit möjligt att se tidigare. Vi skulle behöva många fler timmerstockar än som tidigare hade beräknats! (6 sept 2013)



På insidan av ytterväggen behövde delar av de två övre stockarna bytas och skarvas. På de båda stockarna undertill skulle skadorna på insidan avlägsnas och timret bearbetas, så att det blev en plan yta, som det nya virket skulle ligga an emot. Även i nedre rummet var rafterna skadade och skulle bytas.



Väggen bakom eldstaden buktade lite in mot förstugan. Det kunde finnas risk att den buktningen kunde öka, när vi började bearbeta väggtimret. Björn beslöt att den buktande väggen måste åtgärdas! Därför placerades två vertikala, kraftiga bjälkar på båda sidor om väggen. Några genomgående hål borrades i väggen och bjälkarna. Gängade järnstänger träddes genom hålen. Muttrar på båda sidor drogs åt hårt så att väggen kunde stabiliseras



För att få ett bättre begrepp om hur stora skadorna, var avlägsnades allt skadat trä på gavelväggen. Det blev ett tidsödande arbete och det krävdes andningsskydd mot dammet efter trämaskens härjningar. När allt löst och skadat virke var borttaget återstod en sargad timmervägg.



När vi väl kommit ned till friskt trävirke blev uppgiften att skapa en plan yta på samma djup längs hela skadan i varje timmerstock. Då kunde timret, som skulle användas vid lagningen, ha samma tjocklek över hela längden av stocken. Det gjorde att inpassningen blev avsevärt lättare. Till hjälp använde vi en bygglaser på stativ, som placerades så att en vertikal smal stråle kunde riktas på samma avstånd utmed väggen. Laserstrålen träffade sågsvärdet som ett rött streck. Med hjälp av det strecket var det möjligt att såga till lämpligt djup utmed de skadade stockarna. Med stämjärn högg vi sedan bort allt trä ned till nivån för sågskårorna. Det visade sig fungera så bra, att det ofta bara behövdes mindre justeringar, när det var dags för timmerlagningarna.



Det var ingen tvekan - vi skulle behöva många fler timmerstockar! Vi fick på nytt hjälp av Björn. Han kände till ett timmerupplag på gården Fröberga, som vi kunde få tillgång till.

FRÖBERGA

På Fröberga utanför Jönåker fanns ett upplag med 15 cm blockade timmerstockar och dessutom ett stort antal över 5 meter långa ca 5 cm tjocka bräder av furu med vankant (barken kvar på sidorna). Virket var täckt av en stor presenning men skyddet mot väder och vind hade inte varit helt effektivt. Det bar spår av röta men inte allvarligare än att det skulle duga bra. Vi började med de tunga timmerstockarna och bar dem till en skogsvagn och körde hem med traktor, 11 km till Hultersta. En månad senare hämtade vi också ett tiotal bräder, för det skulle nog inte räcka med de, som kommit från Åttersta i Gästrikland.





I logen fanns utrymme för att ställa upp bockarna, som vi tidigare hade byggt. De behövdes nu, när vi skulle bearbeta bräderna från Fröberga med elhyvel. Bräderna skulle hyvlas ner från 50 mm till 30-35 mm. Eftersom bräderna hade vankant är den en sidan bredare än den andra. Hyvlades brädan mera på den sida, som var smalast, gick det att få ut lite bredare bräder, när de sedan kilsågades. Några av dem var lite skeva men tjockleken gjorde att det gick att korrigera vid hyvlingen och ändå få rätt dimension. (30 juni 2014)











Nästan ett dussin fina brädor blev resultatet - plus drivor med hyvelspån och minst en överansträngd elhyvel. Bräderna kom väl till pass när snedtaken i övre och nedre rummet sedan skulle lagas.

DAGS FÖR TIMMERLAGNING

Övre rummet



Nu kunde det egentliga arbetet börja i övre rummet, där det var de tre övre väggstockarna som behövde åtgärdas.





När den översta skadade stocken avlägsnats, hittade vi rester av ben i ett utrymme vid takfoten. Det var en rad olika ben.

Varför hade de hamnat där? Frågan var förbryllande! Var det onda makter som skulle besvärjas eller vad handlade det om? Så småningom blev benen identifierade av en osteolog på Gotlands fornsal. De utgjordes av ben från olika husdjur, troligen gårdens djur. Osteologens teori var, att råttor hade haft ett matförråd uppe under takfoten - en mera prosaisk förklaring än vad vi hade tänkt oss.



Nästa stock, den andra, var så kraftigt skadad. att det fanns springor, som man kunde se ut igenom, nu när ytterpanelen var borttagen. Nästan två meter närmast rumshörnet togs bort.

På den tredje stocken togs övre delen av det skadade virket bort och bearbetades så att den fick en plan yta och byggdes därefter på med nytt virke. Väggmossa lades emellan som extra tätning. Hål borrades i båda ändar ovanifrån genom det nya virket och någon decimeter in i timmerstocken under. I hålen slog vi i dymlingar av trä, som sedan sågades av jäms med ovansidan.



I timmerkonstruktioner används ofta dymlingar, för att förbinda stockar med varandra. Dymlingar är trästavar. De används, för att foga samman timmerstockar vid timring, vilket framgår av exemplet här intill. En dymling skall vara något kortare än djupet på hålet, eftersom timret kan krympa, när det torkar men också för att tyngden av överliggande stockar kan trycka ihop virket. Dymlingen skall vara kvistren. Björn brukade såga dem kvadratiska, så att sidan blev något kortare än diametern på hålet men diagonalen längre. Hörnen trycks ihop när dymlingen slås ner i hålet och ger ett starkt förband. Nederändan på dymlingen brukar rundas något, för att bli lättare att slå ner. Dymlingen skall vridas, så att årsringarna går tvärs längsriktningen på timret för att minska risken för sprickor. Om den drar åt sig fukt, sväller den mera i pilarnas riktning. (11 okt 2013) Dymlingstekniken kom vi att använda oss av ofta under arbetets gång.



nästa moment skulle en hel timmerstock passas in ovanpå den, som nu låg på plats. Ena änden av timmerstocken skulle fogas in i hörnet av rummet och andra änden skarvas halvt i halvt med den kvarvarande delen av stocken. Det var en komplicerad lagning så Björn tog över. Han sågade till en tapp i den ände av timmerstocken, som skulle ligga mot hörnet av rummet och gjorde motsvarande hål i hörnet. Han tog noggrant mått var den andra änden av stocken skulle passas in halvt i halvt på insidan av väggtimret och lämnade sedan över till oss, att genomföra bearbetningen av timmerstocken.



När stocken väl låg på plats skulle undersidan av den anpassas till den undre stocken. Detta görs med hjälp av det s k timmerdraget. Det handlar om att överföra den nedre stockens kantprofil till den övre. I vårt fall använde vi en timmerpenna ovanpå en tumstock. Pennan med tumstocken ritade ett streck på den övre stocken, när den drogs utmed de båda stockarna. Tumstocken och penna måste under draget ligga an mot båda stockarna, för att profilen på stocken under skall överföras på stocken som ligger över. Undersidan av den övre stocken bearbetas därefter jäms med blyertsstrecket med motorsåg, bila, stämjärn och skölp. Man tar också bort så mycket virke under mitten av den övre stocken, att där blir ett mellanrum mellan stockarna, när de sedan läggs på plats. Riktigt utfört kommer således stockarna att sluta tätt i kanterna och ha ett dolt mellanrum mellan kanterna. I mellanrummet lade Inger mossa som isolering och tätning. Timmerdraget gjordes på båda sidor av stockarna. Konstruktionen blir tät och stabil. (11okt 2013)















Förfarandet med "timmerdrag" fick för oss lite av magi över sig. Det finns ett talesätt som säger: "Är timmerdraget riktigt utfört skall mossa, som sticker utanför klippas av, när den tunga stocken läggs på!" Mossan togs självklart från den egna skogen. Med stockarna stadigt på plats var det dags att borra hål för dymlingar. Två hål (diameter 25 - 35 mm) borrades ovanifrån, i båda ändar, ner igenom stocken och vidare genom den, som lagats tidigare och ytterligare en bit. Hålen borrades så att de drog åt motsatt håll för att öka stabiliteten. I den del av timmerstocken, som var halvt i halvt, borrades också hål och försågs med en dymling.



Den översta stocken bearbetades på ungefär samma sätt med timmerdrag och dymlingar. Den "vänstra" änden sammanfogades dessutom halvt i halvt ovanifrån. Innan timmerstocken dymlades, placerade Ragnhild de flesta av benbitarna på samma plats de tidigare hittades. För man vet ju aldrig om oknytt eller annat övernaturligt kan ställa till det! Vi trodde inte riktigt på förklaringen med råttor.







Det slutliga resultatet av lagningarna såg bra ut och vi var mycket nöjda.



Nedre rummet

När väggtimret i övre rummet var klart var det dags att ta sig an den stora utmaningen med väggen bakom eldstaden i nedre rummet. Skadorna var så omfattande, att det på några ställen återstod endast ca 4 cm av de från början 15 cm tjocka stockarna. På andra sidan timmerväggen syntes märkligt nog inga tecken på skador. Det skadade timret hade tidigare jämnats till, så att det blev en plan yta med friskt trä, där nytt timmer kunde fästas med dymlingar. På bilden t h kan man se att längden på de skadade timmerstockarna var ungefär lika och djupet på skadorna likaså. Med lite tur kunde en timmerstock som delades på längden användas till två lagningar.







Björn började med den skadade timmerstocken som var längst ner i väggen. Han kapade till en bit timmerstock (lagningstimret) som var några decimeter längre än skadan i timmerväggen och delade den på längden med ett motorsåg så att tjockleken i lagningstimret motsvarade djupet i skadan. Tanken var, att ändarna i lagningstimret skulle snedsågas, för att sedan kunna passas in i motsvarande sågade urtag i timmerstocken. Först sågade Björn snett in i hörnet till höger, så att det blev en ficka, där den änden av lagningstimret kunde passas in. Vid lagningstimrets andra, sneda, ände var timret i den skadade timmerstocken oskadat. Området, som behövde sågas, för att lagningstimret skulle kunna passas in, märktes upp och sågades (rödmarkerat) sedan bort. Mindre justeringar kunde behövas för att få lagningstimret på plats.







Innan "lagningstimret" dymlades fast gjordes mätningar för nästa lagning i timmerstocken som skulle ligga över. "Lagningstimmer No 2" sågades till och justerades så att den passade i längd. Det placerades noga ovanför lagningstimret och båda låstes fast med tvingar. Ett vertikalt streck ritades på båda för att senare kunna kontrollera inpassningen. Därefter gjordes "timmerdraget". Björn hade en anordning som såg ut som en passare men hade en ett litet platt anhåll i ställer för en spets. "Lagningstimmer No 2" bearbetades så att det stämde överens med timmerdraget. När de placeras ovanpå varandra vid den vertikala streckmarkeringen skall båda passa tätt ihop.















Det undre lagningstimret lades åter på sin plats över skadan i väggen och dymlades. En dymling i den ände, som var närmast ytterväggen och två snedställda dymlingar på olika höjd och vinkel i den andra änden. Det hela var ett komplicerat arbete, så Björn gjorde de fem första lagningarna men vi fick borra och slå in dymlingarna. Sedan fortsatte vi själva på egen hand med några lagningar. I början gick det långsamt med många kontrollmätningar och justeringar innan timret kom på plats. Vi var ju ändå nybörjare.



Vid anpassningen av längden användes en tigersåg. Den stacks in mellan de båda snedsågade ytorna i lagningstimret och timret bakom. Det kunde kräva flera försök, särskilt om vi tagit till längden lite för långt. Men det gick!

Arbetet avbröts för att fortsätta våren därpå. I och med de nyupptäckta skadorna i mellanväggen bakom eldstaden hade vi fått anstånd med slutdatum till nästa år.





9 okt 2013

I juni året därpå återupptogs arbetet i nedre rummet, först med att laga timret i ytterväggen. Det gick till på samma sätt som med väggen i övre rummet, med en hel stock överst och tre därunder, som lagades halvt i halvt.



25 jun 2014

När det var klart tog arbetet med att laga timmerväggen bakom eldstaden över. Året innan hade skadat timmer i väggen tagits bort med hjälp av lasern (som beskrivits ovan). De första lagningarna gick lite försiktigt men efterhand gick det bra med timmerdrag och dymlingar.









15 aug 2014

Undan för undan blev väggen lagad tills den sista 14:de lagningen högst upp var på plats och sidoåsen var säkrad. De båda översta lagningar dymlades ovanifrån ner i stockarna under, eftersom det inte fanns några stockar bakom att dymla mot. När allt var klart kände vi oss riktigt stolta. Tyvärr kommer ingen att kunna se vårt slit för eldstaden kom senare att muras mot den väggen.



15 sep 2014

YTTERVÄGEN HADE FÖRSKJUTITS

Under arbetet med timmerväggen bakom eldstaden såg Björn att överdelen av ytterväggen i det lilla rummet i förstugan hade förskjutits utåt. Risken var stor, att det skulle öka. För att kunna trycka tillbaka ytterväggen grävde Lennart en grop i gräsmattan utanför. Med en domkraft i gropen och en bjälke gick det att trycka mot väggen. En bit av en bjälke i väggen sågades av. När Björn samtidigt slog kraftigt med en stor klubba mot väggen utifrån som gick det att trycka tillbaka den och fixerade den invändigt.



27 aug 2014

YTTERVÄGEN HADE FÖRSKJUTITS

När alla lagningarna i ytterväggarna var klara, var det dags att återställa innertaken i de båda rummen. Takbräderna hade levererats tidigare från Åttersta och väntade i ladugården på att få komma på plats. Dessutom hade flera bräder från Fröberga hyvlats och kantsågats och fanns i logen. Först gjordes rafter och uttag för rafter i den övre väggstocken i övre och nedre rummen. Vi började med rafterna. Rafter är bjälkar, som ligger lösa mot urtag i åsstocken och översta timmerstocken i ytterväggen. De ligger lösa, för att kunna röra sig med årstidsväxlingarna. Takbräderna spikas ovanpå rafterna och blev således innertak. Urtagen i åsstocken efter de skadade rafterna fanns redan men vi behövde göra nya urtag i den översta timmerstocken i ytterväggarna. Till det använde vi såg och stämjärn. Avstånden mellan åsstock och urtagen i ytterväggen kom att variera. Det blev därför en utmaning att fundera ut, hur varje raft skulle utformas, för att passa i respektive urtag.



28 maj 2014



11 okt 2013

Rafterna skulle bestå av långa bjälkar med dimension 75x75 mm. Vi hade bjälkar, så att det skulle räcka men inte mer så varje raft måste bli rätt. Efter lite funderande provade vi ut en metod i tre steg. Vi placerade två brädbitar, som utformats, så att de passade i respektive urtag i åsstock och yttervägg. En lång ribba skruvades fast ovanpå brädbitarna. Nu var i princip formen på raften klar. För säkerhets skull placerades ribban med brädbitarna ovanpå på en bräda, så att formen på uttagen kunde kopieras över med en penna. Markeringarna sågades ut i brädan till rätt form. Att uttagen i brädan fått rätt form kontrollerades genom att placera den i urtagen i åsstock och yttervägg. Med brädan på plats i urtagen kunde nu också läget för utsida av ytterväggen markeras med en bit board, som fästes fast på brädan. Brädan hade nu den rätta formen för raften och kunde kopieras över på bjälken. Med såg och stämjärn fick bjälken rätt form och kunde läggas på plats.







En lång ribba skruvades fast ovanpå brädbitarna. Nu var i princip formen på raften klar. För säkerhets skull placerades ribban med brädbitarna ovanpå på en bräda, så att formen på uttagen kunde kopieras över med en penna. Markeringarna sågades ut i brädan till rätt form. Att uttagen i brädan fått rätt form kontrollerades genom att placera den i urtagen i åsstock och yttervägg. Med brädan på plats i urtagen kunde nu också läget för utsida av ytterväggen markeras med en bit board, som fästes fast på brädan. Brädan hade nu den rätta formen för raften och kunde kopieras över på bjälken. Med såg och stämjärn fick bjälken rätt form och kunde läggas på plats.

Med rafterna i sina lägen kunde takbräderna från Åttersta såg och Fröberga spikas på plats i både övre och nedre rummet. 17 juni 2014





Därmed var de åtgärder klara, som hade beviljats i vår bidragsansökan och vi kunde lägga tillbaka teglet på taket. Byggnadsantikvarien kom för en slutbesiktning. Han inte bara godkände vårt arbete vid slutbesiktningen utan också berömde oss, för att vi gjort så mycket på egen hand. Sluträkningen till Länsstyrelsen blev dessutom betydligt lägre än beloppet vi var utlovade.
Copyright © 2020 All Rights Reserved